Grundskolans härdsmälta

Publicerad / Newsmill: 2011-05-02 15:05

Efter fem års verksamhet, 2008, avvecklades ”myndigheten för skolutveckling”. Samma år inleddes i skolstaden Lund ett lokalt arbete för ”praxisnära forskning”. Om denna pågår sedan två år en dragkamp mellan den politiska och förvaltande makten. Det handlar om nyttiggörande av sekellång ”beprövade erfarenheter” från det internationella nätet vilket bygger på John Deweys modell ”Laboratorieskola”; ”Labor” kommer av; anstränga sig, arbete, handling, aktivitet, ”te´chne”.  

Praxisnära forskning har kommit i ropet med stöd i den nya skollagen. 2011 tar även skolcheferna inom kommunförbundet i Skåne initiativ för detta. Enbart ämneskunskaper räcker inte för läraryrket. Forskning kring undervisningskonst, didaktik, efterfrågas allt mer.

Det hettade till när Maciej Zaremba gick in i skoldebatten. Vem är då ”Zaremba”? Av Wikipedia framgår att han är född i Polen under namnet Mathias Bielawski, är journalist och författare och sedan 1989 medarbetare vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Han emigrerade från den rådande antisemitismen i Polen och var under tio år medlem i ”Förbundet kommunist”, tills detta upphörde. Mathias Bielawski alias Maciej Zaremba har en filosofie kandidatexamen i idéhistoria.

Mänsklig kultur och samhällsliv förutsätter kommunikation. Därför finner jag det rimligt att kommunicera lite av det Zaremba behandlar i sin artikel ”Det är ingen vacker syn. Så tog teknokraterna kommandot över skolan”, publicerad i DN 14 april 2011.

I slutet av Maciej Zarembas artikel läser vi att ”Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet”.

SKL organiserar, som namnet säger, kommuner och landsting, med politiskt valda styrelser. Dessa lekmannastyrelser anställer tjänstemän, så kallade förvaltare, kanske de teknokrater Zaremba syftar på. Subjekten, beslutsfattarna i styrelserna är av folket förtroendevalda. Det är de som anställer teknokrater för att på delegation handlägga folkets angelägenheter. Väljarna, du och jag, står skenbart högst upp i hierarkin. Vart fjärde år väljs politiker att föra vår talan. Vi röstar på partier. Förtroendevalda är de personer som utvalts av sina partier, inte av dig och mig. I viss mån kan väljare påverka valen genom att kryssa en viss person. Politiker går till val på kollektiva åsikter, så kallade partiprogram, som formulerats ord för ord. Politiker i styrelser och nämnder väljer som sagt ut, och anställer förvaltare på deras personliga kvalifikationer t.ex. ekonomer, organisatörer eller annat. Zaremba skriver; ”Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl”.

Detta kan och bör diskuteras. Varje förvaltare är ett subjekt och har som alla andra rätt till en politisk uppfattning. Förvaltarnas ”sällskap” är formellt underordnad de politiska styrelserna, de selekterade, de utvalda ”bröderna” / ”kamraterna”. Stort ansvar vilar på politikerna som anställer förvaltarna, ”teknokraterna”. Politikersubjekten står för de folkliga visionerna enligt partiprogrammen. Styrelserna kan nyttiggöra sig förvaltarnas meriter, men styrs av sina egna olika yrkeskompetenser.

Mellan visionssubjekten och förvaltarsubjekten finns en arena där dessa kommunicerar. I den bästa av världar leder detta till ”kommunikativt handlande”, allom till godo. Zarembas kritik gäller i detta fall ”kommunala chefer”. Mellan politiska lekbröder och meriterade underlydande förvaltare råder en asymmetrisk relation. Politikerchefer och förvaltningschefer gungar bräde där lekbröder väger tyngst. Ju större och mer komplex samhällsarenan är, desto svårare är det att analysera tyngdförskjutningarna i maktspelet på arenan. Politiker kan välja bort, förvaltare sitter kvar, står för kontinuitet i systemet.

Till denna redan komplexa situation hör ytterligare komplexa system, lärarnas fackliga organisationer, SKL:s motpart. Precis som de politiska partiernas brödraskap, så har lärarna internt valda ledarsystrar. Även dessa delegerar nedåt i organisationspyramiden. Härigenom lämnar lärare, precis som väljare längst ner sina röster åt dem i toppen. Majoriteten lärare, liksom folket, låter sig i representativ ordning tystas mellan valen. Det är detta som kallas folkmakt - demokrati. Säkerhetsventilen inför möjligt övertryck i systemen är valen, när folkets/lärarnas röster räknas och fördelas.

Tre system kring skola kan urskiljas, folkets, dess teknokraters och lärarnas. Folkets röster övertas av politiker och förvaltare på gungbrädan. Lärarsystemet är mer oklart. Handlar det om ”pengar och makt” (system) eller professionalism (språk och kultur)? Formellt visar folket/lärarna ”tillit” till dem de valt, inte olikt den tillit barn kan känna till sina föräldrar, pater och mater. Folkmakt vilar på tillit till storebror. Folket fostras genom skolsystem av kommunala chefer, lärares överordnade, beroende på politikers styrka och kompetens. Inom de gigantiska fackliga organisationerna, kollektiven som organiserar i stort sett alla lärare, döljer sig sannolikt alla tänkbara subjektiva åsikter och inte minst kunnande och resurser. Med den nya skollagen ska verksamheten grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet, Exempel finns på detta från drygt hundra år ”Laboratorieskola”. Här döljs en kreativ potential, vilken jag återkommer till.

De politiska visionerna för ”skola”, eller ”bildning i skolan” som man skrev 1992 tycks möta genomförandeproblem. Dessa löses skenbart genom s.k. Alexanderhugg. Skolöverstyrelsen höggs och blev Skolverk med myndigheten för skolutveckling, som höggs, lärarutbildningar höggs och läroplaner och betygsystem likaså, beroende på politisk majoritet. Och antalet sökande till lärarutbildningar bara minskar. Det är svårt att omsätta i praktik, att implementera politiska beslut, förvaltningarnas uppgifter. Samhällsklimatet för barn och unga försämras, mätt i köerna till barnpsykiatri och antal samtal till BRIS-telefonen mm. Pojkarna får lägre betyg och högre lön än flickorna. Politiska beslut håller inte vad de lovar. Problemen, som Zaremba skriver om, blir synliga i Tolvåkerskolan i Kävlinge, Gustav Adolfskolan i Landskrona och i turerna kring Minervaskolan i Umeå.

Partipolitiska kompromisser lekbröder emellan, kommunala förvaltningschefer på gungbrädan och lärarnas organisationer utgör sammantaget ett komplext nät av ”system” med ”makt och pengar” som styrmedier. Det komplexa systemet kring ”skola för bildning” tycks i själva verket motverka de politiska syftena. Mot detta står ”språk och kultur”, kallat livsvärlden, det som skolan avses utveckla hos människor. Den tyske filosofen Jürgen Habermas menar att verklig demokrati förhindrar att systemet koloniserar livsvärlden. Folket låter sig luras av förenklade slagord som ”flumvänster”, ”batonghöger” och ”friskolor”. Så länge prövningar för godkännande av s.k. fristående skolor underordnas lagar om artlikhet, så kan man rimligen inte tala om ”fristående skolor” än mindre om skolutveckling. Systemets ”makt och pengar” kapitaliserar möjliga ”skolor för bildning”. Bildning kan inte delegeras fram.

Bildning är att ”åstadkomma något inte på förhand givet. Bildning är något människor gör med sig, ett aktivt företag, utbildande av förmågor och omdöme som gör friheten möjlig” (SOU 1992:94).

I Sverige har man efter sovjetisk modell byggt ett statssystem för ”skola”. ”Plantor” odlas och ”skolas”, beskärs för att anpassas enligt rationella, religiösa, politiskt-ekonomiska värden. I nationernas ekonomiska och religiösa intressen ”inskolas”, ”omskolas” och selekteras individer i ”plantskolor” jorden runt, möjligen till nytta för nationernas intressen. Religionernas förmedlingsskolor står modell för militärpolitiska skolvisioner, en sorts värnplikt för alla barn. Tiden står still, eller backar in i framtiden. Mot detta reagerade reformpedagogerna vid sekelskiftet 18-1900. De nationalistiska skolsystemen påverkades lite, det bidrog till marginaliserandet av denna internationella humanistiska skolreform. Ellen Key proklamerade 1900-talet som ”Barnets århundrade” och skrev boken med samma namn. Med facit i hand kan vi konstatera att ”Barnets århundrade” blivit en mardröm, indikerande den svenska grundskolans härdsmälta och pedagogiska misslyckande. Ännu finns inga kommunala reformpedagogiska skolor i Sverige.

Zaremba hänvisar till en reformpedagogisk vision. Han ”anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet”. Undervisning är konst, ”te´chne”, ”episteme” och ”fronesis”, liksom barnens lek, ungdomens konstnärliga skapande och forskares nyfikenhet. Staten som huvudman, ska enligt högskolelagen anordna högskolor för utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete. Jämfört med den nya skollagen (2011) om vetenskap och beprövad erfarenhet, så saknas det ”konstnärliga” uppdraget för grundskolan; läroplaner och kursplaner om musik, drama, bild, matematik etc. till trots.

Esbjörn Hellström, Lund