|
|
Pedagogiska filosofin bakom John Deweys Laboratorieskola Med författaren professor Gunnar Sundgrens medgivande publiceras utdrag ur artikeln Klokskap och livsvisdom i stället för formell lärdom / Erkännandets skola, läs hela i Pedagogiska Magasinet nr 3 2005, finns på nätet….. hälsar Esbjörn Hellström * I John Deweys pedagogiska filosofi är grundläggande element tankefriheten, yttrandefriheten och friheten att handla. Människan är en varelse som har förmågan och viljan att handla utifrån inre föreställningar, att förverkliga av henne själv uppställda mål, menar Dewey. Pedagogikens främsta uppgift är därför att bidra till att utveckla det avsiktsorienterade handlandet, träna förmågan att ställa upp mål för det egna handlandet, att söka medlen för dessa måls förverkligande och att kunna bedöma konsekvenserna av en medveten handling. Men, och det är viktigt, målen måste vara individuella, medlen temporära, anpassade till det specifika målet och situationen och handlingen måste få möjlighet att verkställas om bildningsprocessen ska äga rum. Centralt fastställda mål och medel som inte kan utformas och anpassas till det temporära syftet är inget annat än hinder för en sådan bildningsprocess. En lärare som är uppbunden av läroplansmål, kursplanemål och betygskriterier kommer att få stora svårigheter att stödja en elevs kunskapsprocess, om vi ska tro Dewey. Dessutom bidrar en sådan skola och undervisning till att göra kunskapen instrumentell, till ett medel för yttre framgång, snarare än att den svarar mot elevens egna bildningsbehov. Erkännandet i skolan bör därför också omfatta rätten att handla avsiktligt och att ompröva handlingar till följd av dessas resultat. (min kursivering) Skolans främsta demokratiproblem kan alltså sägas gälla bristen på erkännande av sociala, kulturella och etniska olikheter men också av individuella skillnader ifråga om behov, intressen och framtidsorientering. Den demokratiska paradoxen består i att just det som skulle garantera jämlikheten lägger grunden för misskännandet. Det likvärdiga utbudet, de övergripande och gemensamma målen, kraven på uniformt bemötande och centraliserade bedömningskriterier för också med sig att olikheter i behov, intressen, personlig läggning och framtidsönskningar inte får berättigat utrymme i den pedagogiska processen. Därmed riskerar strävan efter en sammanhållen och likvärdig, mål- och resultatstyrd skola att bli själva grunden för misskännande, diskriminering och åtskillnad. Varken kunskapsprocess, innehåll eller resultat kan, i en erkännandets skola, fastställas på förhand utan utvecklas och tar form i ett samspel mellan det vetande som är buret av kultur och samhälle, de goda pedagogernas agerande och elevernas egna behov, intressen och livsprojekt. All utbildning, så också skolan, är beroende av att den kan ge ett trovärdigt löfte om en bättre framtid. Att under tolv, tretton år av de mest aktiva och expansiva levnadsåren underkasta sig den disciplin och rumsliga begränsning som skolgång innebär framstår annars bara som ett meningslöst offer. I dag är skolans framtidslöfte bräckligt. Inte ens vidare utbildning på högskolor och universitet garanterar en bättre framtid. Det gör frågan om skoltidens relevans och den innehållsliga demokratin så mycket mer brännbar. Skolan kan inte längre lita till den uppskjutna belöning som ett bra och tryggt jobb efter avslutad utbildning en gång utgjorde. Inte minst därför bör vi göra skoltiden till en meningsfull tid för alla elever, en tid som erkänner och diskuterar deras erfarenheter, som hjälper dem att formulera och fullfölja värdiga livsprojekt. Det är nu hög tid att söka skapa en verklig skola för bildning – en skola på demokratins och erkännandets grund.
Litteratur Dewey, J (1999): Demokrati och utbildning. Daidalos. SOU 2000:1: En uthållig demokrati. Slutbetänkande från Demokratiutredningen. Sundgren, G (1996): Kunskap och demokrati. Om elevers rätt till en egen kunskapsprocess. Studentlitteratur. Sundgren, G (1999): Folkbildning – från jämlikhet till frihet? I SOU 1999:84. Sundgren, G (2005): John Dewey – reformpedagog för vår tid? I Boken om pedagogerna. Liber.
Artikelförfattare Gunnar Sundgren är professor i pedagogik på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) och gästprofessor vid Mälardalens högskola (Mdh). Han är ursprungligen folkhögskolelärare och har forskat om folkhögskolor, studiecirklar, förskola och lärarutbildning. Han leder forskningsgruppen Ut/bildning som välfärdsprojekt vid LHS och ett forskningsprojekt om skolans styrning och ledning vid Mdh och LHS. I fokus för hans forskningsintresse är frågorna om relationen mellan demokrati och ut/bildning.
Publicerad på denna plats 1 juli 2009 |
|