BARN- OCH SKOLNÄMND LUND STAD

som jazzorkester

Förhistoria finns i min pedagogiska loggbok / "plogg".

27 april 2011

- beslutade Barn- och skolnämnd Lund stad att hos kommunstyrelsen begära utökad budgetram på 1 miljon kronor för utredning och framtagande av en plattform för forskningsbaserad utveckling för Lunds kommun enligt Lunds skolplan.

(jfr. Lund skolplan 2009 ”…gemensam funktion för forskningsbaserad utveckling med praktisk tillämpning, t.ex. i form av s k Laboratorieskola”)

På cykel hem från möte med Barn och skolnämnden blixtrade några textrader genom huvudet. Donald Schöns metafor om ”jazz”. Denna kväll åhörde jag bildligt talat en jazzkonsert. Temat var ”laboratorieskola”. Ett efter ett kom de olika instrumenten med sina bidrag. För tre år sedan visslade en liten folklig ”flöjt”. För två år sedan tog ”klarinetterna” i med en kommunal skrivelse. Därpå dundrade ”full orkester” i kommunfullmäktige i juni. För ett år sedan uppbackat av Lustens ”trumpeter” och salutkanoner vid universitetet. Tema, improvisation, åter till tema med en tysk ”symfoni” på engelska, och så denna dag, nya improvisationer med toner för miljoner. Politik kan verkligen liknas vid en jazzkonsert.

Reformpedagogiken erbjuder, enligt Dewey, sedan mer än hundra år ett antropocentrisk perspektiv, ”Pädagogik vom Kinde aus”, eller ”The Child Centered School”. Skolans barn/elever/studenter, ja även lärarsubjekten jammar med i bildningsprocessernas harmonier. Det jag under kvällens möte syftande på med skollagscitatet ”beprövade erfarenheter” gällde lyssnande till ”musiska” erfarenheter. I musikens pauser ”ajournering” råder inte tystnad. Efter pausen överraskar ”dirigenten” med andra takter än före paus.

I det reformpedagogiska konceptet skiljer man den ”skapande” läraren från den ”kontrollerande” konduktören. Lärarrollen uppfattas i reformpedagogiken som en undervisningskonstnär, didaktiker, i motsats till statsskolornas myndighetsföreträdare. Reformpedagogiska lärarens roll är, med Elsa Köhlers begrepp (1936), ”kulturPROducerande” till skillnad från den ”kulturREproducerande” tjänstemannen.

I min avhandling skrev jag: Med 90-talets skolrevision lanserades konceptet målstyrning av skolan som ersättning för den tidigare regelstyrningen. Målstyrningsbegreppet kan ges två olika tolkningar. För det första att handlingar styrs av medvetet fattade beslut, att mål bestäms genom interaktion, innan samförstånd uppnås. Jag kallar detta process- och deltagarstyrd bildning, emancipatoriskt handlande. En andra tolkning är att målstyrning innebär kontrollerad reproduktion av kultur. Mål bestäms före aktörernas interaktion (bestäms utifrån). - -

Förenklat kan man tala om horisontell och vertikal organisation av bildning. Den horisontella organisationen förutsätter att mål bestäms genom interaktion, den vertikala att mål bestäms uppifrån före interaktion.

Sammanfattat kallar jag de två alternativen mål-process-styrning vs. mål-kontroll-styrning. Den kritiska frågan gäller om bildning är förenlig med vertikal styrning (EH 2002).

I den (reform)pedagogiska diskussionen, under hela 1900-talet, beskrivs lärares värv som forskares och möjliggörares. Elsa Köhler skriver om lärares forskning i den ”pedagogiska situationen”. Donald Schön (1983) skriver om den reflekterande praktikern, ”reflection-in-action”. Den samhällsorienterande lärarforskaren / forskarläraren är mer lik en kritisk grundforskande, skapande konstnär, än den statskommunala lärarens mål-kontroll-styrda myndighetsutövaren. Lärlingen skapar en ny egen teori under handlingen i det unika fallet, gör ingen skarp åtskillnad mellan tänkande och handling. Reflektioner-i-handling sker överraskande, förvånande, uppstår ur osäkerhet och är unik – att lära i ögonblicket.

Bildningsprocesser utgår både från vetenskapens reflekterande och konstnärens improviserande handlande, med Schöns ord …my favourite example of reflection-in-action is jazz... (Schön, 1987).

Alltså, politik, att lösa problem genom handling i stunden (on the spot). Därför behovet att bereda ärenden, så som jazzmusiker förbereder tema för sina konserter och ge utrymme för improvisationen.

And this is teaching in the form of reflection-in-action. It involves a surprise, a response to surprise by thought turning back on itself, thinking what we're doing as we do it, setting the problem of the situation anew, conducting an action experiment on the spot by which we seek to solve the new problems we've set, an experiment in which we test both our new way of seeing the situation, and also try to change that situation for the better (Schön, 1987).

Det vill säga att genom det konstnärliga skapandet förstå kunskapandets kvalitet. Konstens roll i bildningsprocesserna kan inte underskattas, en uppfattning med rötter i antiken och med referenser i läraruppdraget för dagen; I lärarutbildningens proposition nämnt som ”konstens metod”, som en självklar ”kunskapsväg i skolans vardagliga arbete…” (SOU 1999:63, s. 56).

I går iakttog jag än en gång fenomenet ”reflection-in-action”, t.ex. att ett förslag till avslag på några minuter blev det motsatta. Detta har, som jag ser det att göra med den filosofiska förmåga som borde vägleda bildning i skolan. Det är motsatsen till förmedlingspedagogik.

Grunden för ”Tanke, Känsla och Vilja” finner vi hos Aristoteles med begreppen ”episteme”, ”fronesis” och ”techné” och retorikens ”logos”, ”etos” och ”patos”. Omvärlden bearbetas genom subjektens kunskapande förmågor i medveten närvaro, episteme, förnuftskunskap. I skola kan detta ske genom historiska berättelser och bilder.

Det ”affektiva”, värderandet, upplevandet, värderande känslor, fronesis, kan utvecklas genom konsterna. Innebörden av ”techné”, att verka, skapa, göra, handla eller bygga – bilda gäller verkställande och färdighetsträning.  Skolan kan mot denna bakgrund betraktas som en arena för tänkande, upplevande och handling (”reflection-in-action”).

I arvet från antiken och senare upplysningen kom ”episteme” att dominera uppfattningar om skola och kunskap. För tillträde till universiteten gäller i första hand boklig kunskap, jag säger med flit inte teoretisk kunskap, då detta begrepp fordrar en ingående diskussion. ”Skola”, ”boken” och reproduktion av texter (doxa&dogma/partiprogram) har en nära relation, ett arv från missionerande religioner. Man säger ”läsa” om lektioner, läsa läxan, läsa på till provet, konfirmationsläsa. Syftet kan vara uppfattningen om bokinnehållets värde för individ och samhälle, med syftningen på doxan (åsikt) och dogman (lärosats), det bokreligiösa samhällets innehåll.

Reformpedagogisk ”bildning” eller förmedlingspedagogisk, målstyrd ”skolning”? Ska politisk majoritet eller föräldrar välja skolkultur för sina barn? Tema med variation, ”jazz” eller mål-kontroll-styrd skolning?