Kritiskt nytänkande

Publicerad Högskolan Kristianstad hemsida  7 okt. 2004

 

- Om ett förslag till utökad mångfald i den nya lärarutbildningen

Jag heter Esbjörn Hellström och är universitetslektor i pedagogik vid institutionen för beteendevetenskap. För tre år sedan kom jag in i Högskolan från grundskolan. Jag hade fortfarande jord under naglarna och fötterna i det ”filosofiska träsket”.

”Högskolan arbetar för att vara erkänd för bra utbildningar, utvecklade i en forskningsmiljö, som är präglad av kritiskt nytänkande i internationell konkurrens, och framtagna i samverkan med omgivande samhället”.
(ur övergripande verksamhetsplan för Högskolan Kristianstad)

Vid Högskolan i Kristianstad vill vi utveckla bra utbildningar genom forskning. Detta är en lovvärd ambition. Mycket av forskningen vid Högskolan bedrivs i forskningsteman. Fyra lektorer, bland andra, står bakom initiativet till ett nytt forskningstema inriktat mot estetiska lärprocesser i lärarutbildningen i enlighet med det statliga uppdraget som det är formulerat i propositionstexten:

”Som lärare bör man sträva efter att integrera kultur i skolan på ett sådant sätt att konstnärliga arbetsmetoder blir en kunskapsväg i skolans vardagliga arbete som öppnar dörrar mellan kulturliv och skola”(Prop. 1999/2000:135, s. 9).

Forskning förutsätter nytänkande och internationell konkurrens utgående från samhälleliga behov. I mer än hundra år har kritik riktats mot den svenska skolan. Ellen Key, anses vara landets internationellt sett mest kända skolkritiker. Hon kom med omfattande kritik år 1900 i sin bok ”Barnets århundrade”. Den kritik Ellen Key yttrade återupprepades i slutet av århundradet i statens offentliga utredning, i läroplanskommittén:

”Bildningsanlaget kan emellertid – som alla naturens gåfvor – utvecklas eller undertryckas. - - Det senare sker, i regeln, genom det rådande skolsystemet” (Ellen Key i SOU 1992:94, s. 29).

Från Ellen Keys tid stammar begreppet Reformpedagogik (se www.Reformpedagogik.com). De reformpedagogiska visionerna mötte hårt motstånd av den tidens dominerande uppfattningar om skola, och som det visat sig, även i vår tid. Skillnaden är att det i dag går att åberopa beprövad erfarenhet.

Med stöd av målbeskrivningarna vid Högskolan Kristianstad har jag börjat undersöka orsaker till det faktum att reformarbete inom skolan hämmas och i vissa avseenden motarbetas. Det är iögonfallande att essenser av reformpedagogiska visionerna, med avstamp i 1919 års skolutredning, trots allt etablerat sig i måldokumenten, t.ex. i det inledande citatet ur lärarutbildningspropositionen om kunskapssynen. Efter tre år vid Högskolan tycker jag mig redo att introducera en nygammal pedagogisk ansats i form av förslag till en fristående kurs, till ”inriktning” och ”specialisering” i lärarutbildningen.

I min doktorsavhandling undersökte jag mötet mellan reformpedagogiken och den statskommunala skolan under det av Ellen Key utropade ”Barnets århundrade”. I mitt tidigare yrke som klasslärare i waldorf- och statskommunala skolor fick jag erfarenheter, som ligger till grund för det jag kallat ”Kulturpedagogik”. I ”mötet” mellan reformpedagogik och statskommunal traditionspedagogik identifierade jag konflikter. Det kanske största problemet är det bristande kommunikativa handlandet. Skolvärldens tillkortakommanden står i kontrast till mycket av de kunskaper, åsikter och teorier som presenteras i lärarutbildningens litteratur. Man kan påstå att ”vi inte lever som vi lär”. Jag saknar rum för pedagogiska samtal inom högskolan och efterlyser diskussioner mellan lärarutbildningar, forskare och skolans praktiker på fälten. Frågan gäller vad en lärare behöver i sin utbildning. I lärarutbildningspropositionen nämns några exempel;

kognitiv kompetens
kulturell kompetens
kommunikativ kompetens
kreativ kompetens
kritisk kompetens
social kompetens
didaktisk kompetens

(Prop. 1999/2000:135, s.10. Ang. Grundkompetenser för lärare).

Uppräkningen av kompetenser är en rejäl utmaning för lärarutbildningen, lägg därtill "kaoskompetens". Och hur hanteras uppdraget för att lärare ska klara arbetet i dagens och morgondagens skola?

Den praktik jag känner från waldorfskolor, aktivitetspedagogiska skolor, kulturpedagogiska skolor och statskommunala skolor visar att det behövs lärare med en ny utbildning. Ansvaret ligger på lärarutbildningarna.

Ett fenomen jag iakttagit från min tid som lärare i olika skolsystem är de ömsesidiga blockeringarna som hindrar kommunikativt handlande. I längden drabbar detta alla skolsystem och ytterst eleverna som skolan är till för.

En sak är att i demokratisk ordning ge skolorna uppdrag, t.ex. den påbjudna kunskapssynen mm (ovan). En annan sak är det att genom lärarutbildningen förmå blivande och verksamma lärare att kvalificera sig, bli än mer professionella, för sitt svåra uppdrag i enlighet med måldokumentet.

I planeringsarbetet för den fortsatta lärarutbildningen har jag, i vederbörlig ordning föreslagit ovan nämnda "specialiseringskurs" i lärarutbildningen, med arbetsnamnet: ”Waldorfpedagogik, en reformpedagogisk gren”. Självklart gäller min principiella diskussion även andra grenar på det reformpedagogiska trädet, vilket det finns kompetens för i landet. Förslaget till ”specialiseringskurs” torde behöva kompletteras med en så kallad ”inriktningskurs”, förslagsvis under beteckningen Reformpedagogik.

Syftet med "specialiseringskursen" är att ge grundläggande färdigheter för läraryrket i enlighet med uppfattningar om Goetheanistisk fenomenologi. I kursen övas färdigheter i handlingsberedskap för konstnärliga arbetsmetoder som kunskapsväg i skolans vardagliga arbete i enlighet med läraruppdraget (enl. Prop. 1999/2000:135). Kursens syfte är vidare att erbjuda studerande en specialisering kring waldorfpedagogiken inom den reformpedagogiska inriktningen. Till syftet hör att problematisera relationen mellan lärares pratiska handlande, skolans måldokument, och waldorfpedagogik som en reformpedagogisk gren.

Om och när detta förslag genomförs innebär det, enligt min omvärldsanalys, att ännu fler lärare i framtiden kan bidra till utvecklingen inom den statskommunala skolan med stöd av åtta decennier beprövade internationella erfarenheter. I det reformpedagogiska konceptet ligger en bred utvecklingspotential, vilket framgår av litteratur inom lärarutbildningen, med hänvisning till kända namn som Piaget och Vygotskij. Med stöd i den föreslagna ”specialiseringen” kan även existerande fristående waldorfskolor kunna rekrytera ”vanliga” behöriga lärare med en waldorfpedagogisk profil (motsvarande resonemang gäller, som sagt, även andra grenar av det reformpedagogiska trädet, t.ex. modeller som ”Reggio Emilia”, ”Montessori”, ”Freinet” och danska ”Bifrost” etc.).

Högskolans utbildningar syftar till att ge vetenskaplig, yrkesmässig, social och personlig kompetens och att stimulera till ett kritiskt förhållningssätt och långsiktigt tänkande. I dag finns en liknande utbildning endast vid Lärarhögskolan i Stockholm. Blir Kristianstad högskola nästa?

Esbjörn Hellström
Universitetslektor i pedagogik

 Åter till startsidan